När stjärnorna tindrar ska ni minnas wizy

Och när månen speglar sig i vattnet

När solen står högst på himlen

Och ingenting kan vara finare

Vet du att

Hans spegelbild är finare än den vackraste måne

Hans leende är finare än solen dne finaste dagen

Och ingenting, absolut ingenting, kan vara finare

När du står där på bryggan och kikar ut över havet

När du står där full med sorg

Blicka upp mot himlen

Alla tusentals stjärnor du ser

Kolla på dem och kom ihåg Wizy

Glädjen fyller lungorna

Tar ett djupt andetag
Har kämpat mig upp
Hämtat min luft

Hoppar över sorgen
För den existerar inte

Just nu är det bara lyckan och jag
Hand i hand

Och jag vill inte falla ner i mörkret igen
Det tog en evighet men nu kan jag le
Åtminstone nu
Åtminstone för stunden
Och just nu är det de enda som betyder
någonting i mina ögon

Jag kommer aldrig kunna skriva som jag skrev då
Kommer aldrig fånga läsarnas blick
Få deras ögon att tåras av en gripande djup text
Kommer inte hitta en rad som fängslar läsarna
Och får dom andlösa

Precis som förr

Jag
har
tappat
det

Fan, vill sudda allting jag skrivit
För jag skäms över det
Över dessa skit raderna

jag
har
tappat
det

- Mvh Poesins drottning
Som inte längre förtjänar den guldiga kronan

I början var det bara på skoj
Jag skrev för att få ner tankar och funderingar
Sedan blev det en stor del av mitt liv
Varje verk jag skrev fick kommentarer
Ingen verkade tycka jag skrev dåligt
Fick höra flera månader att jag hade det

Börjad skriva om andras liv
För jag orkade inte visa
Mitt var ett helvete
Men när jag bläddrar imellan mina dikter
är det en vissen ros över alla utom några få
Som jag skrev i kärlekens stund
(som jag förlorade strax efteråt)

Skrivådran ni påstår att jag har, måste jag råkat skära i
(För jag hittar den inte)
Orden jag fängslade er med
Måste suddats från ordboken
(För jag hittar dom inte)
Vill skriva som förut
(Men jag minns inte hur jag gjorde)

Jag har tappat det säger jag ju
Åtminstone viljan

Vi är fångna, i vårt eget ljusJag tänker aldrig måla världen
Eftersom antingen kommer jag inte hitta en färg
Svart & mörk nog för gatornas hörn
Och aldrig ljusa färger nog den finaste dag

Jag tänker aldrig hålla ett tal om världen
Ingen viskning hörs nog över vindarnas tjut, om jag ska berätta gatornas sanning
Och människornas vrål på hjälp
Tränger inte igenom era hörsel skydd

Men om ni tar ur hörselskydden
Tittar mot dom mörkaste hörn
Lämnar det vackra om så bara för en dag
Vad ser ni?

För i vilken stad du än går i
Kommer aldrig gatulyktornas ljus sträcka sig till vissa
Det är dom vi måste öppna ögonen för

Vi är fångna i vårt egna ljus
Som gjort oss så blinda
Att vi upplever att sorgen finns i det ljusa
Men gå till det mörkra ibland
Så uppskattar du snart solens strålar

Flickan är bara fjorton
Men mer sårad än en tjogotreåring
Hon måste ha med mascaran till skolan
Eftersom tårarna rinner varje rast
Då hon låser in sig på toaletten
Och glider ner på golvet




Och när lektionen börjar ser hon ut som vanligt
Och leendet är på


(precis
som
förut)


Men böckerna är sönderklottrade och häftena tomma
Armarna är fulla med skärsår och naglarna är blodiga



Och när nästa rast kommer
Låser hon in sig på toaletten och känner tårarna igen
Hon påstår att allt är okej
Men snegla mot armarna som är randiga av skärsåren
Och tänk efter

(hur
många
gånger
i
veckan
behöver
andra
köpa
mascara?)

Det är inte allt för lätt när skuggan kollar snettHur fan står du ut med mig när jag inte
kan se mig själv i spegeln

(det är lätt flicka lilla
jag är din skugga som kollar snett
och spottar dig i ansiktet)

Jag vet inte vad det är
Någon slags av idétork kanske

För jag skriver tre ord och suddar fyra
Ja, jag skriver tre men suddar fyra
Och varje rad blir till klotter
Men låta bli pennan blir för svårt

För varje gång jag får en rad som låter bra
Är det aldrig någonting andra tycker är värt att ha
Så jag suddar det igen
Och föröker komma på en ny rad

För jag skriver tre ord och suddar fyra
Ja, jag skriver tre men suddar fyra
Och varje rad blir till klotter
Men låta bli pennan blir för svårt


Men folket blir nöjda
Tycker jag borde satsa på att bli författare
Talar någonting om skrivådra
Och dom får mig att bara vilja skrika;

För jag skriver tre ord men suddar fyra
Ja, jag skriver tre men suddar fyra
Och varje rad blir till klotter
Men låta bli pennan blir för svårt

Så jag antar att det är rätt yrke
Och att det är normalt
att det vita stora suddigummet
Är bortsuddat
Med dom dystra minerna
Varje natt




det
är
ju
det
vi
kallar
att
skriva
poesi!